Hemskt väder, ösregn och halv storm - hundarna vill inte gå ut. Samma igår, då skulle vi egentligen ha åkt in till brukshundklubben med lilla valpen och pappa Jack som moraliskt stöd, för att introducera henne inför valpkursen som börjar nästa vecka. Men det fick vara, dels på grund av hällregn, dels för att det visade sig vara hunduställning på området. Stackarna! Bestämmer mig för att Odetta är så mentalt stark att hon klarar att komma till ett främmande ställe med en massa obekanta hundar, utan att ha övat i förväg...



All aktivitet är lagd på sparlåga och inomhus. Funderar på om Yours Truly ska känna skuldkänslor för att mina hundar inte "aktiveras" såsom beskrivs på androm bloggar och hemsidor. Aktivitet är väl bra och modernt? Bestämmer mig för att detta får hundarna bestämma själva...




I bland har man en känsla av att de värsta aktivistterroristerna egentligen valt fel djurslag - de borde ha katt, en art som tillbringar en stor del av dagen vegeterande och ackumulerande energi, för att plötslig explodera i ett febrilt enerigryck. Låt mig förklara!




Det är ju på så vis att hunden påverkas av ägarens livsföring. På 70-talet och tidigare var det vanligt att hundägare cyklade och promenerade med sina hundar till klubben eller tävlingsområdet. På så vis fick hundarna mycket av rörelsebehovet tillfredsställt i lugnt tempo och fick också en naturlig uppvärmning före träning eller prestation. När man sedan cyklade eller promenerade hem kunde hunden varva ner och slappna av. Nu stuvas hundarna in i kombibilar, kanske en kort rastning och sedan direkt ut till aktiviteter. Därefter in i bilutrymmet eller buren igen där en hund har begränsade möjligheter att varva ner efter högintensiv aktivitet.




Samma gäller tillvaron för familjehundar. I bostaden ligger hunden vissa tider ensam och när ägaren kommer ska "allt" ske. Det ska rastas och vårdas och utfodras, kanske också tränas och aktiveras. Mängder av saker måste hinnas med och samvaron blir varken lugn eller förtroendeskapande. Hunden kommer i värsta fall att sammanknippa ägarens närvaro med ett tillstånd av konstant upphetsning. Många hundar stressas kolossalt av att alltid behöva vara på tånaglarna. Tro mig, jag har sett några stycken... Det är dessutom som upplagt för muskelbristningar och andra skador.




Det här är jag förmodligen ganska ensam om att tänka...

Men... hundens behov av aktivitet och meningsfull sysselsättning varierar starkt mellan individer beroende på ålder, ras, storlek, utfodring, temperatur och andra omständigheter. Det kan vara knepigt att reda ut vad som är ”aktivering”. Mycket ryms inom det begreppet, t o m finns det ett uttryck som kallas aktiv vila, ett vedertaget begrepp i idrottssammanhang. Med aktiv vila menas att man vilar från det man brukar göra och gör något annat. Aktiv vila är till för att avlasta muskler som kanske fått arbeta ensidigt. För hundmotion kan det innebära att man går skogspromenader på mjukt underlag eller låter hunden simma istället för cykelmotion på asfalt. Aktiv vila kan även ha stor mental betydelse. Hunden har lättare att koncentrera sig på en ny uppgift genom att vila från det som den brukar göra. Det är stimulerande för hunden att få nosa omkring och ”läsa av” omgivning, inte bara göra det som ägaren förväntar sig. Ett sätt är att gå på nya ställen. Hundar tycker det är mer spännande att inte veta riktigt vart ”resan” bär. Man får inte glömma att hundar först och främst är familje- och flockdjur, inte tävlings/träningsmaskiner... Våra hundar är alltid tillsammans och håller reda på varandra och på resten av familjen. Det är också ett slags aktivering som ger meningsfull - ur hundens synvinkel! - sysselsättning. Förmodar att detta är att svära i kyrkan i vår hyperaktiverade omvärld, men så är det...