Här kommer två nya förmågor, var och en inom sitt gebit. Välkomna!

Först Agneta Reis nya amerikan Am Ch Dragonsong Chevron One, som jag fick förmånen att se nåra timmar efter det att han - efter en hel del krångel - äntligen trampade svensk mark under tassarna. En helt underbar 4-årig tibetansk spaniel!

Och så rasens nyaste domare, Anita Whitmarsh, välkänd inom västgötaspets och domare av en hel massa andra raser. Anita W. har nu vid examination av Torbjörn Skaar och Karl-Erik Johansson blivit godkänd på tibetansk spaniel. Kanske "Brownie" och Anita möts i utställningsringen rentav? Good luck both of you!

idé & design Pernilla *Ulvus Odetta Gordon 3 månader*


(Ch Westorps Jack McCall -Sänningegårdens Gerda Linnea)



...Falle-ra... falle-rej...



ja e så gla´



åt min västgötetjej...



Lilla O har allt jag kunnat önska av en västgötaspetstik; vacker, trevlig, intelligent! Med ett uttryck som kan smälta en gråsten... Nu kanske det inte direkt står något om smältning av gråsten i standarden... men i alla fall... Man ska ju leva med dom också och visst är det fint med en ljuv uppsyn?

En tacksam tanke till hennes föräldrar Jack och Gerda, som åstadkom en sådan juvel att förgylla mattes ålderdom. Puss på er!

Gårdagens besök på brukshundklubben fick Yours Truly att fundera lite. De nya kursdeltagarna fick frågor om förväntningar på valpkursen, eventuell fortsättning... De flesta svarade att man hoppades på en trevlig social utveckling för sin lilla valp, kanske fortsättningsvis prova-på olika discipliner; agility, näsarbete, lydnad, bruks... Gott så. Jag tror att de flesta hundar tycker att det är roligt att göra något tillsammans med ägaren. Det är alltid lättare att "göra något" under ordnade former, t.ex på en hundklubb, förslagsvis i samband med en kurs. De raser som står mig och familjen närmast är västgötaspets och skotsk terrier, har medlemskap i klubbarna för dessa raser, samt i collieklubben. Är dessutom sedan 60-talet medlem i SBK.





"Mina" raser är i en vidare mening "arbetande hundar" - dvs de har, precis som flertalet hundraser, alla haft en ursprungsfunktion som nyttohundar. Ibland får jag frågan hur skotten är "att göra något med". Frågeställningens underlinje är "duger den till något annat än sällskap och utställning?" Underförstått lydnad, agility, viltspår, vilket liksom anses anses lite förmer...

















Frågan är inte ny; en god vän till mig hade en vacker och trevlig västgötaspetstik. Tiken skulle paras med en utvald hane. Hanhundsägare frågade efter meriter. Tikägaren: Ja, hon är champion... Hundägaren: Ja, men GÖR du inget med henne?

















Alltså, jag har inget emot s k fältmeriter, har i yngre dar ägnat mig med liv och lust åt lydnad och bruks, har tävlat i alla grupper och klasser utom skydds, är tom DM-mästare samt har ett DM-silver i sök... Det var, som jag minns det, roligt och kändes meningsfullt. Vad jag inte gillar är när nyttighetsproven blir liksom ett egensyfte i sig.

















MÅLET för verksamheten, vad är det? Rimligtvis måste det väl vara hundar av respektive ras som är så standardenliga som möjligt, mentalt harmoniska samt friska?

















Att man ägnar sig åt olika aktiviteter med sin hund, är som jag ser det, inte syftet med engagemanget i rasen, utan just aktiviteter, vilka kan vara nöjsamma nog. Jag tror det är olyckligt om man börjar AVLA på lydnadsprovsegenskaper inom raser som inte har dessa som ursprungliga. Jag hade en gång en liten pekingese som kunde flertalet moment i de lägre lydnadsklasserna. Men tävla med henne? Nej... Hon trodde dessa övningar var trevliga lekar som matte uppfunnit enbart för att behaga henne. Så någon ovillkorlig lydnad kan det inte bli tal om i just en sådan ras. Jag tror att det förhåller sig ungefär likadant med skotten. Den har, precis som pekingesen (och västgötaspetsen!) ett helt annat ursprungsändamål. Skotten skulle (och skall) vara självständig och modig, det är inte egenskaper som stämmer på lydnadshunden.

















Så här skriver Miss Betty Penn Bull ang Obedience i sin berömda bok om skotsk terrier: "On various occasions Scotties have competed successfully on obedience tests, but basically the breed are not ideal material for this field.











They are not servile in temperament and the repetitive excercises appear pointless and boring, and although when drilled into executing them they may perform them adequately, the enthusiasm which produces a top performer is generally lacking.











The Scottie likes to be the friend and equal of his human companion. He considers projects undertaken together should be entered into sensibly and with a purpose, and robot manoeuvres which achieve nothing in themselves do not appeal. So those who are interested in this area would probably do better to look elsewhere, while the Scottie will continue to offer his unique qualities in general behaviour and natural good manners."