Gårdagens besök på brukshundklubben fick Yours Truly att fundera lite. De nya kursdeltagarna fick frågor om förväntningar på valpkursen, eventuell fortsättning... De flesta svarade att man hoppades på en trevlig social utveckling för sin lilla valp, kanske fortsättningsvis prova-på olika discipliner; agility, näsarbete, lydnad, bruks... Gott så. Jag tror att de flesta hundar tycker att det är roligt att göra något tillsammans med ägaren. Det är alltid lättare att "göra något" under ordnade former, t.ex på en hundklubb, förslagsvis i samband med en kurs. De raser som står mig och familjen närmast är västgötaspets och skotsk terrier, har medlemskap i klubbarna för dessa raser, samt i collieklubben. Är dessutom sedan 60-talet medlem i SBK.





"Mina" raser är i en vidare mening "arbetande hundar" - dvs de har, precis som flertalet hundraser, alla haft en ursprungsfunktion som nyttohundar. Ibland får jag frågan hur skotten är "att göra något med". Frågeställningens underlinje är "duger den till något annat än sällskap och utställning?" Underförstått lydnad, agility, viltspår, vilket liksom anses anses lite förmer...

















Frågan är inte ny; en god vän till mig hade en vacker och trevlig västgötaspetstik. Tiken skulle paras med en utvald hane. Hanhundsägare frågade efter meriter. Tikägaren: Ja, hon är champion... Hundägaren: Ja, men GÖR du inget med henne?

















Alltså, jag har inget emot s k fältmeriter, har i yngre dar ägnat mig med liv och lust åt lydnad och bruks, har tävlat i alla grupper och klasser utom skydds, är tom DM-mästare samt har ett DM-silver i sök... Det var, som jag minns det, roligt och kändes meningsfullt. Vad jag inte gillar är när nyttighetsproven blir liksom ett egensyfte i sig.

















MÅLET för verksamheten, vad är det? Rimligtvis måste det väl vara hundar av respektive ras som är så standardenliga som möjligt, mentalt harmoniska samt friska?

















Att man ägnar sig åt olika aktiviteter med sin hund, är som jag ser det, inte syftet med engagemanget i rasen, utan just aktiviteter, vilka kan vara nöjsamma nog. Jag tror det är olyckligt om man börjar AVLA på lydnadsprovsegenskaper inom raser som inte har dessa som ursprungliga. Jag hade en gång en liten pekingese som kunde flertalet moment i de lägre lydnadsklasserna. Men tävla med henne? Nej... Hon trodde dessa övningar var trevliga lekar som matte uppfunnit enbart för att behaga henne. Så någon ovillkorlig lydnad kan det inte bli tal om i just en sådan ras. Jag tror att det förhåller sig ungefär likadant med skotten. Den har, precis som pekingesen (och västgötaspetsen!) ett helt annat ursprungsändamål. Skotten skulle (och skall) vara självständig och modig, det är inte egenskaper som stämmer på lydnadshunden.

















Så här skriver Miss Betty Penn Bull ang Obedience i sin berömda bok om skotsk terrier: "On various occasions Scotties have competed successfully on obedience tests, but basically the breed are not ideal material for this field.











They are not servile in temperament and the repetitive excercises appear pointless and boring, and although when drilled into executing them they may perform them adequately, the enthusiasm which produces a top performer is generally lacking.











The Scottie likes to be the friend and equal of his human companion. He considers projects undertaken together should be entered into sensibly and with a purpose, and robot manoeuvres which achieve nothing in themselves do not appeal. So those who are interested in this area would probably do better to look elsewhere, while the Scottie will continue to offer his unique qualities in general behaviour and natural good manners."

Odettas kursstart var en succé... En liten trevlig kurs, flertalet i samma ålder, alltså +3 månader. Det var rottweiler, flat, goldenblandis, dogo argentino, kees, border collie... lilla O är minst, men ingalunda blyg och försagd utan glad åt sina nya kamrater och kringlade rart på svansen åt alla främmande människor. Skönt! Våra hundar träffar så lite folk, så man är alltid orolig för socialköret. Men allt fungerade toppen. Vi ser redan fram emot nästa kurstillfälle!Enda aber var halsbandet som skavde - lilla O kliade sig...Kanske man kan be snällt någon av de syskickliga i bekantskapskretsen om hjälp? Ett litet mjukt valphalsband av tyg för lilla fröken borde göra susen...

Odetta 3 månader har precis anlänt till brukshundklubben!

Det finns dom som är ansvarsfulla när det oansvariga yngre gänget roar sig med lek och bus. Ada och Mimmi jobbar hårt som kennelkontrollanter. Foto idag från övervåningens fönster.

- Lugn matte, vi har blykoll...

... finns numera inga ponnyer, men väl småspetsar. Och si! Nu kom det faktiskt lite solsken! Odetta busar med storebror Gunvald och hans mamma Minna tittar på.

All avel vilar på fyra ben - stammen (stamtavlan), föräldradjuren, uppfödaren och miljön (där djuren föds upp). Det måste råda balans mellan dessa fyra paramentrar för att harmoni ska råda och ett gott resultat ska kunna uppnås. Det gör det inte i svensk hunduppfödning. Perspektivet är förryckt, kort och förträngt.

Hela Hantverket, själva skickligheten som gör en duktig uppfödare så framgångsrik, är bortsopat. Kvar är bara ett enda stort Äsch! - en slags legering mellan valpproducent och IKEA...












Nuförtiden är en oproportionerligt stor uppmärksamhet fokuserad på föräldradjuren, eftersom dessa är lättast att kontrollera (via data). Men man behöver ju inte kontrollera allt, bara för att det (idag) går att göra? Och valparna ärver ju inte bara föräldrarnas egenskaper, utan även gener från övriga individer i stamtavlan!












För den enskilda avelstikens välbefinnande har det ingen betydelse om det är 12 månader och 23 dagar mellan två valpkullar eller om det är 13 månader och 1 dag. Men uppfödaren får ändå ett fy-brev från SKK, hur välrennomerad kenneln än är. Det är upprörande och kränkande.












Uppfödaren då? Den person som med sitt namn, sin arbetsinsats och sitt tänkande ska stå för det hela - hur blir man uppfödare?












En betydelseglidning har skett mellan vad som är viktigt och vad som är oväsentligt. Idag är uppfödaren reducerad till inbetalare av diverse avgifter; för medlemskap, tävling, kennelnamn, hälsoundersökningar, etc. Det är straffavgift på att avla på s.k omeriterade föräldrar...Precis som om valparna blir bättre av att pappa fått en 3:a i öppen klass! Kennelnamn är obligatoriskt fr.o.m 3:e valpkullen, oavsett om man vill ha det eller ej.












Förr i tiden - kära unga generation - då fanns krav på den person som aspirerade på ett kennelprefix. Man skulle kunna hänvisa till prisbelönta avkommor av uppfödningen, innan det gick an att ansöka.












Nu kan vem-som-helst köpa sig ett kennelnamn, man behöver inte ens ha fött upp en kull. Knepet är att få tag i ett prefix som inte redan är upptaget. Eftersom Sverige är värst i världen på kennelnamn, så är de flesta användbara namn redan upptagna...












Förr eller senare kläcker den förhoppningsfulle fram ett namn som godkänns och får kvittera ut detta mot ett par tusenlappar. Jag har inget minne av att det kostade något för c:a 40 år sedan. Nu är kennelkommersen en viktig inkomstkälla för SKK. Förra året ansöktes om närmare 1500 kennelnamn.












Hur står det till med miljön där hundarna ska vistas och valpar födas upp? När Yours Truly ansökt om kennelnamn dök ett par kennelinspektörer från SKK upp och kollade hur hundarna hade det. Jag vill minnas att det vara särskilda plus i protokollet att "det fanns soptunna på gården", samt att hundmediciner förvarades "i särskilt skåp".












Idag kallas SKK:s kontrollanter för kennelkonsulenter - en rundare och mer omhändertagande benämning. På KF (Kennelfullmäktige) underströk ordförande i uppfödar- och kennelkonsulentkommittén, Ioni Oskarsson, att man från SKK:s sida såg särskilt strängt på vanvård och djurplågeri. Det lät seriöst och betryggande. Men tittar man närmer på det hela så visar det sig att dessa fall sällan kommer på kennelkonsulenternas lott, då de vanligtvis inte har att göra med medlemmar i SKK. Har man varit SKK-medlem går man ur när det börjar osa katt. Aktuella lagöverträdare faller därför ur ramen och hamnar som djurskyddsärenden på kommunens bord. SKK håller efter sina uppfödare på andra sätt.











Det finns c:a 14.000 kennlar inom SKK. Dessa föder upp 12.000 valpkullar/år. Förra året fick 426 uppfödare reprimand från SKK. Det är 3,5 % av alla registreringar, en ökning med 0,5 % mot året innan. Övervägande del av dessa gällde överträdelser ang hälsoprogram (som vederbörande uppfödare kanske inte kände till eller förmår inse nyttan av). Därutöver fick ett okänt antal uppfödare andra fy-brev från SKK; om kort tid mellan valpkullar, även om det gäller bara några dagar - som ovan beskrivits - eller för unga föräldradjur, eller för gammal mamma, eller... Det är en orimlig byråkratisk överbyggnad. Balans?












SKK har c:a 100 kennelkonsulenter och dessa gör c:a 2000 kennelbesök per år. Det faller på sin egen orimlighet att alla uppfödare får en påhälsning. Fast det kanske inte behövs? Uppfödarna kontrolleras ju via data.

Bryter av med lite flärdigt bling bland alla vovvar och större eller mindre djupsinnigheter. Vad sägs om dessa opaler med var sin hjärtslipad diamant?
- Klara CK-opaler, sa en connoisseur så då är dom väl det. Jag var bara glad att de är något så när lika, då de ska vara ett par. Bling-bling...

...för Västgötaspets kommer med en hel del nytt på hemsidan! Så här skriver ordförande Jan Helgesson:
"Vi har för närvarande dialog med SKK hur vi skall gå vidare med ögonfrågan.
Ca 150 hundar är ögonlysta och av dessa har ca 40 någon förändring ( obs ej fel).
Ingen kan idag säga om det är något problem, det är det som är problemet.
Nästan ingen har ju hört talas om någon blind hund eller någon som ser dåligt. Vi återkommer med detta senare."
Dessutom planeras en domarkonferens 2011 och världskongress för västgötaspets 2012. Det är skönt att SKV nu äntligen fått en kompetent ledning som hajjat vad en specialklubb har för uppgifter och som tar tag i saker! Och en välskött hemsida som uppdateras frekvent. Samt en prydlig och läsbar tidning.
BRAVO!